Wire to Wire

Vi måste bort
Det finns inget här
Inte för oss
”Hur länge kan en stad sova?”
”Du vet väl att den redan är död”

Och om vi inte
Tar oss bort nu
Så vaknar vi kanske
I pulverkaffe
Morgontidning
Förort
Och inser
Att vi missade
Världen

För vår värld är
London bakgator
Sönderdansade skor
Trasiga gitarrer
Och cigaretter

Och ni tror inte vi vet
Att pulverkaffe
Håller längre
Men ni har fel
För vi vet
Vad vi är

Vi är de som
Dödar oss
För att få leva

(För jag är bara ett stort valrosshjärta. Som slår sönder allt som finns, allt som inte finns. Slår, slår, slår samtidigt som jag desperat letar efter puls. Och det är som att ha extra hud. Inget kommer ut men inget kommer heller in. Smet, hjärtsmet, hjärtsmet, slår, slår, slår.  Och jag vill göra ordrevulition, vill skrika hur äckligt allt är, men allt jag får fram är skiljetecken och punkter och kommatecken. Det gör inte ont, jag lovar, det bara slår. För det är fult att säga att det gör ont, fult när man har ett extra lager hud. Och jag vill inte ha blomsterklänningar och hus och skor och new York. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet precis vad jag vill. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet bara att allt jag har är musik. Tusentals av taktslag som dunkar ikapp med valross hjärtan.)

KÄRLEK 1,7

Dröm
Du är reflektion
Förträngda andetag
Och cigarettrök
”inget” säger jag
Men ditt namn
står klottrat
på min hud
Och jag ljuger

Rosevin
Det är för mycket ljud här
Krossat glas nedanför dröm
Din blick tränger
Igenom mig
Och Jag
Jag glömmer att
Andas

Hud
Du har fyra tecken
mellan revbenen
Om man tittar för länge
flyter de
In i varandra


Perfektion
Vi är inte som dem
Inte mönster
Ta mig här ifrån
Rädda mig
Innan allt
Försvinner


Sprickor
”Vinterkvällar är bara
sommar kvällar med mer luft”
säger du och skakar liv
i verkligheten
Jag säger att jag inte tror  dig
för vinterandetag gör så mycket
ondare
Du förstår inte

Fredagskväll
Jag hatar dig
Lördagskväll
Förlåt
Och jag undrar
när min hud
slutade
explodera
av din


Andas
Stryk oss från ordlistan
Magfjärilarna dödade oss
Nu finns
bara askan
kvar

Du
Du spottar på mina rosetter
Du eldar upp mina spetskanter
Du spyr över mina Eifeltorn
Och sen
Sen tror du tror att du är socker
Men du är motsatsen
Äckligt
Hörde du det?
Så jävla äcklig

och
Nej, jag vill inte att det ska kännas
Jag vill bara se hur du brinner upp inifrån
Hur du sprängs
Tappar mönster, Tappar linjer, tappar form
Hur du blir eldklot
Blir soldamm
Blir aska
Du behöver inte vara rädd
Det kommer inte att kännas
Ett två tre
Dö

Men
du är kött, blod, puls
och det ända damm som finns
är det på räcket
och det lagar inte eifeltorn
(jag har försökt, jag har försökt så in i helvete)



Rym
Viskar hud
Och jag springer
Jag springer mig blodig
Men du gömmer dig
I buskar och i gardiner och i brunnar
Och du vet
Att bli fångad är ett ögonblicksverk
Att falla är en livsstil


Igen
Nu sliter du
sönder min sicksacksöm
Spränger ådror
Puls puls puls
Du undrar om det gör ont
Jag säger:
Älskling, min blodgrupp är hjärtavfall
Det känns inte ett skit längre
Jag lovar
(men du är substantiv för att kräkas)

Och November, du har rivit ut det sista bladet ur oss, delat det i tretio bitar, gömt det under huden. Och jag undrar, om jag hittar rätt siffra, om jag hittar rätt natt, om jag hittar rätt timme, vinner jag då?

Och jag vet, jag tyckte om hur han hoppade över frågetecken och punkter och utropstecken
Och jag vet, jag tyckte om att samla saker han sagt i röda anteckningsblock
Och jag vet, jag tyckte om att skriva hans bokstäver på huden
Men det var bara mitten. Nu, nu behöver vi slutet.

Du säger att det kommer att göra ont November. Att det kommer att göra ont att höra frågetecken och att bränna anteckningsblock och att fräta sönder alla de där hudbokstäverna

Jag tror dig       

För de sista orden kommer döda oss. Ordflisorna kommer att fastna i halsen, sticka hål på hjärtslag och kyssar och hud och stämband och frekvenser. De kommer döda oss, honom mig, vi, oss. Men om vi inte dör, då levde vi aldrig.

Så ge mig den sista sidan November, ta ut den från huden, sätt ihop den. Ge mig rätt siffra, ge mig rätt natt, ge mig rätt timme. Du förstår, du är inget annat än begrepp November, du är bara definition på frost och tidsintervall. Så dö inte, dö inte förräns du gett mig det sista bladet. För det är meningen att vi ska dö, det är meningen att vi ska dö tillsammans med dig November.

Addera hans hjärtslag per minut med hans rörelsemönster. Subtrahera hans drömmar och dividera hans favorit ord. Svara rätt och du vinner. Försök att räkna ut hans hattantal med kvant fysik och hitta hans förkortning i sönderklottrad kemibok. Översätt han till latin och prata så att ingen förstår. Filosofera honom, formatera honom, debattera honom. Han har ett facit, jag lovar, leta lite till bara.
(Och du dör lite varje dag för att han är den enda ekvation som står skrivet i dina anteckningsblock.  Och du dör lite varje dag för att hur många gånger du än skriver honom så hittar du inte svaret.)

Hej

Jag hatar dig

(och jag hatar hur du rör dig, jag hatar hur du går, jag hatar din äckliga blick när du koncentrerar dig på något, jag hatar sättet du blundar på. Och Jag hatar din gitarr som du ristat in små ord i, jag hatar din jävla hatt som du köpte på myrorna och dina fula skor. Jag hatar hur du tittar ner i marken när du funderar och jag hatar dina idiotiska kommentarer om saker som du verkligen inte förstår dig på. Ja, Jag hatar sättet du ler på, när du verkligen, verkligen ler. Jag hatar hur du sjunger om sovande städer och om att få komma bort. Jag hatar hur du tror att varje låt handlar om dig och hur du lyssnar sönder dem, en efter en.  Jag hatar hur du ler mot flickor med modeluggar, hur du kysser dem och dansar runt med vin du egentligen inte tycker om. Och jag hatar hur du sedan snubblar hem längs gatorna och känner dig ensam fast att du har en hel värld runt dig. En hel värld som vill ha dig. Ja jag hatar att alla vill ha dig, att världen vill ha dig. Och jag hatar ditt skratt och dina vänner och de tre födelsemärkena på din kind och hur du skriver små textrader på servetter.  Självklart skriver du bara dem som du tror handlar om dig. Och mest så hatar jag hur du tycker att du är så speciell, hur du tycker att du inte passa in, att du är annorlunda, att du är bättre, att du är fantastisk. Det är inte det att jag bryr mig, det är bara så jävla äckligt att du har rätt)

En gång i tiden fanns bara William och Em. De levde någonstans långt borta. På en plats utan avtryck, utan historia. Hon hade röda lockar och för stora kjolar. Ibland kunde hon skratta så mycket att hon trillade omkull. Trillade på honom. 

Han var allt. Vit och svart. Brunt hår och randiga tröjor. I hennes ögon fanns bara han. Inget annat än hans andetag.  Inte ens hennes egna. Hon hade glömt att andas för länge sedan. Kanske hon fortfarande kunde. Men hon hade inte velat försöka, inte en enda gång. 

Han stavade eller med ä. Hade gitarrfingrar och pratade ibland med ord som ingen annan förstod. Han skulle kunna bestiga berg och ta loss stjärnor. Kunna klättra över broar. Klättra över vad som helst. Göra allt. Allt för henne. 

Deras händer hade sedan länge fastnat i varandra. De hade inte kunnat lossas även om de velat. Även om de slitit tills det inte fanns nått kvar att slita efter.  Ibland tyckte de att de såg text på varandras handflator men det försvann i samma stund som de nuddade den. Sjönk in i linjerna.  "jag tror de hör ihop" sa William och tittade på handen.  "nu är du fånig" sa Em.

De levde inte på något annat än på varandra. Söndriga busstidtabbeler och hon såg bara honom.  Skin kängor, sommarregn och han såg bara henne. Ibland kunde de tillbringa hela eftermiddagar med att bara gå omkring och hålla fast i varandra. Cykelturer, drömmar och försenade bussar.

"Man behöver inte se bara för att man tittar" sa Em en gång.

"I så fall ser jag nog bara dig" sa William.

Ibland kom hösten. Kastade omkull dem och försökte äta dem inifrån. De kunde känna naglarna klösa runt deras händer. Men de tappade aldrig varandra. De höll för hårt. Sommaren fanns inuti dem, inlindat i sommarkvällsminen. Så han lossade aldrig sin hand från henne, inte en enda gång.

(Och det var perfektion, i landet någon stans långt borta. Där han aldrig släppte hennes hand. Och verkligheten vet att det aldrig kommer bli så.  Det finns ingen som kan hålla så hårt. Men kanske, kanske kan du fånga någon som inte släpper dig vid första höstvinden. Kanske kan du hitta någon som ser dig, verkligen ser dig. Någon som håller så hårt han kan. Varför? För att han tycker om känslan av dina naglar mot hans hud mer än någon annans kyssar.)

De tio reglerna/råden i ett spel som börjar med k och slutar på ärlek
Ett.

Det är helt okej om din blick råkar fastna lite för länge på ett pojkansikte på en gata. Detta är helt normalt. (Om du känner att du även måste vända dig om efter honom så är fallet lite svårare.)

Två.

Om du senare börjar se hans leende i kaffekoppar, busskurer och buskar. Då vet du att han är värld att leta efter (försök att inte bygga upp honom som den han borde vara innan du vet vem han egentligen är)

Tre.

När du väl hör hans röst ska det helst slå till lite inuti dig, sätt fingret fem centimeter under hjärtat så vet du den exakta punkten. (Känner du att du helt plötsligt vill låsa in honom i ett rum en hel natt och låta han berätta om hela sitt liv, även om hur han brer sina ostfrallor på morgonen? Då har du hittat rätt)

Fyra.

Det är ett bra tecken om huden bränns sönder av hans fingertoppar. (Den typen av brännsår syns lika lite som fingeravtryck och är helt ofarliga)

Fem.

Säg aldrig att han är din drog. Detta kan uppfattas som klyschigt. Pojkar är inte droger dessutom. (det är däremot helt okej om du känner dig smååt illamående utan hans andetag)

Sex.

Älska aldrig för mycket, för den som älskar mest förlorar och den som förlorar kanske aldrig blir den samma.(du vill väll kunna resa dig up igen?)

Sju.

När han försvunnit så är det fullt normalt att vara handlingsförlamad i några dygn. Sedan bör du försöka göra dig av med allt som andas, luktar, känns, tillhör, påminner om honom. ( det är även helt normalt om hans favorit låt går på repeat under tiden du städar bort honom)  

Åtta.

Låt aldrig hans namn placeras på mer än 3 kvadratcentimeters utrymme i dina anteckningsblock. För varje gång du skriver hans namn, så kommer det gör det lite ondare att uttala det.(om hans namn kommer upp i tidningsartiklar, tv-nyheter, böcker och låttexter så är detta inget du kan göra något åt)

Nio.

När han tillsist har lossats från din handled, suddats ut från din hud och inte längre finns i några kaffekoppar så är det bara bra om din blick vänder sig om efter ett nytt ansikte (om detta inte inträffar under den närmaste tids perioden bör du överväga att gå på lite fler gator)

Tio.

Tillsist, detta är det viktigaste. Jämför aldrig kärlek med ett schackspel. Det är inte alltid de som håller sig inom rutlinjerna som vinner. Oftast är de dem som målar lite utanför kanterna, som tar hem segern. (därför bör du aldrig följa några regler)

Och jag är inte längre ett manipulerat sommarregns fantiserat sömnpiller.  Jag är sönderslagen kärlekssagsbubbla. Jag är anteckningsblock utan hjärtan. Jag är handleder utan pojknamn. Och han med herrhatt som funnits i bubblan, finns bara kvar som en skuggram(den gör ont att röra vid). Och på åkrarna står inte längre "förlåt" skrivet av bokstävsmani, på åkrarna står kastanjeträd och de vajar i vinden så att luften trycks mot mina lungor. Och jag bryr mig inte om vad jag borde vara, jag bryr mig inte om att önska med fyrklöver och stjärnfall och jungfruben och k-brunnar. För det gör lika ont att bli sönderslagen även om en stjärna lossas precis när man vill, även om man hittar ett fyrklöver i en musikpark. Hörde du? Jag bryr mig inte. Och jag vill inte vara röd längre, vill inte hitta texter om pojkar vars ramkanter aldrig riktigt lossnade runt mina handleder. Jag vill inte vara blommig, inte fylld med sockervaddskanter. Jag vill inte lukta sötningsmedel. Nej, jag vill vara svart, jag vill vara stark, jag vill vara jag. Jag vill inte smyga runt rädslor, jag vill dansa med dem, jag vill äta dem. Och jag vill hoppa från stup bara för att känna luften mot magen innan jag faller(och strunta i att ingen fångade mig).  Jag vill gå rakt, tillräckligt rakt för att inte falla in i elstängslen på sidorna. Och jag vill inte ha några sandavtryck, jag vill ha jordavtryck. Jag vill inte ha rivsår på äpelkinder, de finns tillräckligt många på hjärtat.

Och det krävdes en miljon sönderslagna magfjärilar för att jag skulle kunna säga: Hej, jag vill ha dig, men jag är tillräckligt sönderslagen för att kunna läka om du tittar åt ett annat håll.

Och det krävdes en miljon söndergråtna dagboksblad för att jag skulle kunna säga: Hej, jag vill ha dig, men om du inte vill ha mig så hittar du ändå ingen sådan. Ingen sådan som mig, som skulle ligga uppe varenda jävla nattimme med handen på din hals, bara för att se till att du aldrig slutar andas.

min hud har gjort ont i sjutton år nu. Och jag har gråtit men aldrig skrikit. Jag har tittat men aldrig förändrat. Jag har existerat men aldrig dansat.

(Men saken är den, att huden gör inte ont längre, nu brinner den)

Min bästa vän sa precis att hon saknade hur jag skrev innan, det där långa och det som jag skriver just nu ser likadant ut hela tiden. lite för mycket samma ord och så. jag förstår precis vad hon menar för det jag skriver här är mest sådant som bubblar ur mig på några sekunder, ingenting jag jobbat med. Jag skriver massor med saker nu som jag inte tänker lägga ut här, saker jag verkligen jobbar med.
och eftersom jag har fullt upp med det. och helt enkelt inte tid att jobba med några texter som ska läggas in här
så tar jag nu en paus
men jag är snart tillbaka, så glöm mig inte
tack för allt underbart ni sagt
peace

borttappad

orienteringspunkt

sönder jagad skugga

och

han är annorlunda

jag ser det på andetagen

vi ritar eifeltornet
på handflatorna
london bakgator på huden
du säger att vi hinner
vi hinner dit innan det
försvinner

för vi är inte som de andra
du är annorlunda
vi är annorlunda
 

"Kom vi låtsas"

handflator över ögonfransarna

"låtsas vad?"

"Att vi är något annat"

sommarregn
vattenpuss

"nu är vi inte mer än

luft "

Det är för mycket ljud

För mycket ljud för att höra honom

Men mina naglar skär in i hans andetag

Och jag känner att han finns

Även om allt luktar illusioner och

dagboksblad

"inget kommer någonsin att bli det samma" säger jag

Han hör inte men jag vet att han förstår

Vi fastnar

Fastnar i varandras drömmar

Ritar up en verklighet om saker

Som vi egentligen vet inte existerar

Men som finns i mellan våra

Fingertoppar

Och håller oss vakna

Och vi glömmer

Glömmer allt  

som inte stavs med våra initialer

Skriker

Skriker tills det inte finns något mer att skrika om

Ristar

Ristar in meningslösa bokstäver

Till evigheten

För evigheten är så kort

Om man bara levt i sjutton somrar

Och allt försvinner så snabbt

När man tittar åt ett annat håll

har allt suddats ut och kvar finns bara

sagor om saker som en gång fanns

"Sommarkvällar är bara vinterkvällar med mer luft"

säger han och skakar liv i verkligheten

Jag säger att jag inte tror honom för vineterandetag

gör så mycket ondare

för det kan inte snöa i juni

men hans hud gör lika ont som

is

och den skär sönder mig

jag vet

Ibland gör det ont

och de skadeskjutna fjärilarna

gör skrapsår på lungorna

håller en vaken

när det egentligen inte finns något

att vara vaken för

Och jag vet

man borde inte rista in saker i trädstammar.

För namn är bara namn och träd de faller sönder

vi ristar ändå och tänker att saker som oss aldrig kan falla

Att inget kan ta sönder något som stavas med vi

Men vi går sönder

Gång på gång

krossas vi

För egentligen

är vi inget

mer än

stjärnstoft