Wire to Wire

När jag började skriva här var jag sexton år och helt genomsyrad av längtan efter att bli kär. Jag romantiserade allt och det lyste igenom i orden. Desperationen, en utomjordnings kärleks-törst.
Nu är jag nitton år och är tillsammans med en blandning av de pojkarna jag beskrev på den här bloggen för några år sedan. Bor i en annan stad och är för första gången i mitt liv lycklig.
Allt har förändrats och därför har jag bestämt mig för att efter ett år av inaktivitet slutligen stänga ner den här bloggen. Den är inte längre jag.

Eftersom jag skrivit så fruktansvärt lite här på sista tiden så inser jag att många som en gång i tiden brukade läsa inte kommer se detta meddelande. Men till er som ser detta. Tack så hemskt mycket. Tack för att ni har läst och stöttat och skrivit kommentarer. Tack, tack, tack. Jag är så sjukt tacksam för varenda liten kommentar.

Puss finafina ni!

(Det finns risk att jag inom en tid kommer börja blogga någon annanstans. Om ni skulle vilja fortsätta att följa mig där så får ni jätte gärna kommentera och lämna epost eller bloggadress. Då kan jag skicka den nya adressen senare)

Jag förstår inte skillnaden på rörelsemönster i en brytpunkt. Vad spelar det för roll om allt förändrar. Om vi går in i en ny tid. Om andetagen blir annorlunda. Vi är fortfarande samma. Samma blodkärl, samma nervsystem, samma hjärta.  Så varför fira? Varför klä ut sig i vitt och svart?  Hitta nya anledningar till att knulladansaskrika. Förstår inte lycka som bygger på förändring. När allt inuti fortfarande finns kvar.

Flickor med prinsessfrisyrer som faller runt i oregelbundna mönster. Smutts på det vita som vittnar om sedan länge förlorad oskuld. Alla har vi samma vita mössor, försöker dölja att vi inte vet. Vem som fick toppluvan nertrampad i leran på dagis. Försöker dölja att vi inte vet vem som fick skrubbsår på bena av alla knuffar. Falskhet, är det bara jag som ser? Hur den fyller luften, hur det vita blir svart av all förnekelsedamm. Vita mössor, tusentals vita mössor. Askungeflicka framför hånglar med en nyfunnen prins. Perfektionen gör att jag vill gå fram och spy galla över hennes klänning. Men min biologilärare har lärt mig att det inte går att spy galla på kommando. Tvingar tillbaka illamåendet. Vita mössor, vita mössor överallt.

Jag vet. Jag borde inte sitta här utanför. Borde inte sitta här och skriva. Borde vara där inne och låtsas att mitt hår med är gjort av sagopulver. Att alla grodor är stiliga prinsar. Borde låtsas att vi alla är lika, att just för ikväll gör det där vita på huvudet att vi inte ser vilka som har läkta skrubbsår på huden.  Men jag kan inte. Jag sitter kvar. Jag tänker inte låtsas att jag tycker om detta. Tänker inte låtsas att jag är något jag inte är. Jag är flickan i hörnet som är född till att dansa någon annanstans. Inte här. I en annan stad, till annan musik, med människor som fortfarande ser.

Ett.
Jag är inte odödlig
Jag är sjutton år
Jag har ett fel i min programmering.
Jag saknar en kod
Jag vet att det är något som är fel
Jag vet att något måste gått jävligt fel
Jag vet att något måste gått jävligt fel väldigt tidigt i mitt liv
Jag har alltid varit duktig.
Jag drack mig aldrig för full.
Jag vaknade aldrig upp utan trosor på en vind.
Jag hade mössa på vintern.
Jag tittade åt båda hållen innan jag gick över gatan.
Jag vägrade att klättra ut ur fönster.
stjäla katter, hångla i bilbaksäten och klättrade över stängslen
Jag har alltid varit duktig
Känner du mig?
Jag är inte odödlig
Men jag är sjutton
Jag har plasthud

Två.
Första gången
är en söndag
och jag ser honom på avstånd
hur han klipper bokstäver ur tidningspapper
bord nummer sju                      
brun lugg
som gömmer pannbenet
och ögonen
han drar den åt sidan
exakt var femte minut.
Jag räknar
antal knappar på skjortärmen
vinkeln i mellan saxen och hans hand
volymen av hans fot som slår i marken.
Det luktar blod
Ett 250grams organ försöker begå självmord.
Hans hud
är genomskinlig
Den skrämmer mig
vad som helst kan finnas under
och jag vill kunna varje cell
veta hur signalerna går längs kroppen
Det luktar blod
Saxen rör sig
Hans andetag rör sig igenom rummet
Lämnar fingeravtryck
Jag tror det är en sjukdom
Som att födas med tunnare hud

Tre.
Jag vill att han ska se mig
Varje gång han ser
Busshållplatser
Väg E6 väg E18
Parkbänkar
Snö
Jag vill att han ska känna mig
Varje gång det slår
Varje gång blodet rör sig
Varje sekund
Vill ta sönder
Hans illusioner
Om hur det ska kännas
Att explodera.
Vill klösa
Ur hans andetag
Ur lungorna
Gräva in mig i
Luftblåsorna
Så att jag blir
Syret.
Jag vill vara synonym
Till hans existens
Vill att han ska skriva på alla väggar
Att han dör utan mig

Fyra.
Andra gången
är en fredag
och jag spyr över alla låtar
Han en gång hade för sig själv
Gräver tyst in mig i taktslagen
sticker knivar
igenom alla ådror
spikar upp oss
i varandra
Jag andas över hans rygg
Varje kvadratmeter
Låser fast ryggraden
i mina revben
Jag signerar hans hud
Med röd kulspetspenna
River i hans sår
Sjunker in i pulsen
Jag är sjutton år
Jag har en sjukdom
Jag föddes med för tunn hud

Det här är en tre verser ur en rim-historia som jag skrev för mer än ett år sedan. Den handlar om en flicka vid namn Novalee som blir kär i en pojke som går förbi hennes fönster och sedan bygger upp en hel värld om honom.

Försenad frost och strumpbyxe-lår

Fyra flickor går över ett järnvägsspår

Novalee, det är inte så mörkt ute, jag ser dig nog

Dig, dina vänner och ölflaket ni tog

Och vad lugnt du går, vilken säkerhet, vilken grace

Det är nästan att jag blir lurad av ditt inövade pokerface

Men jag ser hemligheterna i ditt rörelsemönster

Det skriker: pojken, pojken från mitt fönster

Och jag vet hur det konstant kryper under huden, hur det brinner

För tankarna på att han kanske är på festen är inget som försvinner

Okänt folk och hög musik

Tomma flaskor och jag-hör-inte-för-volymen-skrik

Lilla Novalee håll i dig nu när du tittar bak

För i rummet bakom dig dansar någon runt i en mössliknande sak

Aj, aj det gör ont utan kontroll

När hjärtat går till hundra från noll

Och aj, aj det känns

När en miljon magfjärilar fladdrar så mycket att det bränns

Så du halvt springer till toaletten, försöker att inte snubbla

Sätta dig på golvet, Hyperventilera och känner huden bubbla

Lilla Novalee, vad är nu det här?

Du gick väl hela denna vägen till festen för att du trodde att han skulle vara där?

Bra, två djupa andetag och upp från detta badrumsgolv

Du är inte askungen, snälla rym inte innan klockan slagit tolv.

Och hej Novalee du vet inte hur lång tid det gått

Men nu så sitter han och pratar en meter bort

Och du har nästan glömt hur det kändes när du såg han först

Men något i dig går sönder när du hör hans röst

Och någon du känner presenterar er och han tar tag i din hand

Men Novalee, har något fastnat på dina stämband?

För han säger hej men du är tyst som i trans

och allt du vill säga är ”hej, hej var har du varit någonstans?”

För det känns som du väntat på att få röra vid honom i sexton år

Och nu när han gör det är att prata mer än du förmår

Men du lyckas krysta fram ett litet titta-ner-med-blicken-hej

Och sen försöker du ignorera hur ont det gör när han släpper dig

bild

Stanna tiden. Det är 1999 nu. Låt oss stanna kvar här. Låt oss titta oss omkring. Låt våra blickar dras längs låghusen, lägenheterna, villorna. Låt oss andas en stund. Det är 1999 nu. Allting har förändrats. Ingenting har förändrats.


Det finns en ung man i denna stad. Han bor i en sömning lägenhet med takfönster. Samlar på franska böcker och kedjeröker med huvudet hängandes ut ur trappuppgångens översta fönster. Ser du honom? Det är honom vi är här för. Ser du hur han tittar ner på gatan? Ser du hur han bedrövat tittar ner på ynglingar med popplugg som samlats för att dansa bort natten till Joy Division och blåsa såpbubblor bara för att visa för världen. Bara för att visa för världen att ”hej, vi är annorlunda” när allt de egentligen gör är att visa att de är precis, precis som alla andra. Ser du honom?


Den unga manen heter Joel. Han är tjugotvå år. Och han är stadens sista poet. En utdöd typ av unga män som skriver Bob Dylan citat på handleden men alltid bär långärmat. Han tror inte på gud. Inte heller på mattematik eller mänskligheten eller politiken. Han tror inte på gravitationen eller att stjärnorna är solar. Han tror bara en sak, han tror att om han blundar tillräckligt hårt. Om han står tillräckligt stadigt. Om han andas tillräckligt lugnt. Så ska han kunna stanna tiden. Ännu har han inte lyckats. Men han tittar ner på ynglingarna på gatan nedanför och tänker.

”Den dag jag stannar tiden så ska jag klippa av era poppluggar med en sax.  Den dag jag lyckas så ska jag bränna upp era LP-skivor och spräcka såpbubblor. Den dag jag lyckas så ska jag klippa av er identitet. Klippa av er identitet så att ni kan finna den text som står skrivit under era secondhand skjortor. På era handleder. Era egna texter som täckts över av koder om hur man ska vara.  Ni kommer tacka mig. En dag kommer ni tacka mig för att jag stannade tiden. ”

Mars. Vi springer hand i hand igenom ett iskallt Göteborg. Förbi tickande klockor som vittnar om att vår tid tillsammans snart ät ute. Det är andra gången jag ser honom, första gången jag håller hans hand. Han är arton. Jag är sjutton.  Han är rädd för stora hundar och hipphopp-barn. Jag är rädd för att tappa mig själv mellan hans revben.

April. Det är vårt tredje möte och vi lever indianliv. Dansar till LP-skivor, röker i en nittiosäng och dricker alldeles för mycket rosévin. Hjärtat skriker varningar bakom sitt galler. Skriker att det här är för fint, för fint för att existera. Jag hör inte, Lou Reed och pojken bredvids röst dränker slagen.

Maj. Vi sitter på en mur i Hässleholm och kedjeröker. Långt framför oss sjunger Thåström för hundratals armar som vajar i sommarluften. Klockan slår 00.00 och jag ser ner på mina gubbskor som är bruna av lera. Världen rör sig under våra fötter.  Han säger att han älskar mig. Jag tänker att jag nog aldrig börjat ett dygn mer levande än såhär.

Juni. Jag: ”Kan du inte krympa ihop mig. Så att jag blir så liten att jag får plats mellan dina revben. Instängd där inget kan hända mig. Jag kan bo i en kammare i hjärtat
Han: ”Men om du finns där så kommer du väll inte finnas här ute med mig?”
Jag: ”Nej, jag antar det.”
Han: ”Men då skulle ju ditt hus gå sönder.
Jag: ”Va, vilket hus?”
Han: ”Hjärtat”

Juli. Vi springer runt på en skolgård. Bara ben, inga strumpor. Faller ner mot gräset. Låter ryggarna slå emot hårt. Andas in luften. Ett andetag i taget. Känner syre molekylerna röra sig under huden. Han har något lugnt i blicken. Vi är arton år. Jag försöker fånga det lugna med munnen. Misslyckas. Allt som kommer ut är ord.
”Måste vi bli äldre?”
Jag andas igen. Syremolekylerna rör sig igen. Hjärtat slår. Jag är arton. Jag lever.
Han andas igen. Syremolekylerna rör sig igen. Hans hjärta slår. Han är arton. Han lever.
”Vi kommer bli äldre, vi kommer dö, det finns en charm med det också.
Och jag är arton år och förstår ingenting. Men jag håller mig fast i hans sönderblekta skjorta och tänker att det ända som egentligen betyder något är att jag aldrig får glömma hur det känns. Aldrig får glömma hur jag förstod allt och ingenting.

Oktober. Midnatt och vi dansar runt på en klubb i London. Hundratals hjärtballonger i taket och en utklädningshörna fylld med rosetter jämte dansgolvet. Jag har en svart secondhand-klänning och när han kysser mig känns det i varenda jävla cell.

Det regnar inte längre. Jag drar bort ögonfransar i protest mot min existens. Han säger något om att jag måste hitta tillbaka till mina ord.
Jag tänker att jag önskar att jag skulle kunna förklara. Förklara hatet till rädslan. Rädslan som krossat alla ord jag en gång hade. Spytt över alla drömmar som hänger i mitt flickrum. Rivit sönder det vi var, den rosa sockervaddsbubblan som aldrig någonsin skulle explodera till tristes.
Och jag vet. Han har rätt. Det finns inte längre några bokstäver, bara ögonfransar och asfalt. Bara kajalfläckade nyckelben och sönderbitna naglar.  
Men vi andas och det regnar inte längre. Han har slutat prata om begravda ord. Tiden rör sig fortfarande runt oss, de söndriga naglarna river i den blöta asfalten.
Han säger:
”Älskling. Du är rädd för världens undergång, jag är rädd för vår”
Och jag förstår inte varför, men det är precis då jag slutar vara rädd.

Jag har lite svårt att skriva just nu. För mycket ledsamhet i mitt huvud som suddar ut alla orden. Såg på bloglovin att ni är ett par själar som följer mig. Skulle ni inte kunna skriva något fint som ni varit med om den senaste tiden? Det skulle göra allt lite ljusare i höstmörkret.

Ett brev

Emmy.
Du är sjutton år
6205 dagar
Ja
148920 timmar sedan
du tog ditt fösta andetag

Du hatar världen ibland
Visst gör du det Emmy?
Jag ser hur den bränner upp din hud
Hur du önskar att du kunde förändra
förvandla
pojk-handleder till porslin
åskmoln till sockervadd
Ja visst hatar du
Det svarta lyser igenom hålen i huden
bildar morsekoder läng dina skulderblad

Du äcklas av kärleken
Hur den kan få ett 250 grams organ
att slåss bakom revben
Ja du äcklas av kärleken
Men om du någon gång
skulle tvingas
att älska
så skulle det blivit
en finurlig pojke
med förkärlek för att vika pappersfigurer
och sextiotal skor

 
Tiden
Det finns inget som
du avskyr
så som tiden
Du avskyr att se den rinna
längs stuprännorna
framför dina fötter
Avskyr att känna
Hur den tickar tillammans
med hjärtat
Som ett armbandsur fast limmat
Runt ditt tredje revben

Och
Emmy du vet det inte idag
Men den 6206 dagen efter att
du tog ditt första andetag
Så kommer en pojke med
pappersfigurer i fickorna
att få ett organ på 250 gram
att göra uppror mot
morsekoden längs dina skulderblad
Och vet du Emmy?
du kommer inte längre se tiden
rinna längs stuprännorna
när du har ett par sextiotalsskor bredvid dig

En gång brister allt. Hinnan som håller ihop pulsen exploderar. Och allt blir bara svartahål och tomrum. Hjärtan rymmer från sina fängelser, slår sönder revben och dödar lungor. Kräks upp alla förhoppningar om att någon gång få sluta ticka. Att få tystna. Och samtidigt som en miljon hjärtan spyr så ska allt börja om. För i det abstrakta ryms även det helt korrekta och i det korrekta ryms även det helt abstrakta.

Så tänker jag om världen.

9/10-09

Jag är en död askungen. Sagopulver som dränkts i tonårsfylla. Uppbrända anteckningsblock och uttänjt tonårshjärta. Jag är sjutton år. Redan förstörd, redan tom, redan död. Och jag har alltid vetat, alltid känt under huden att jag är en av dem som kommer bli kvar. Kvar i en bortglömd dröm om smutsiga dansgolv och filmromantik. Jag har trott för mycket, sätt för mycket vackert i för mycket blekt. Blivit krossad, krossad av sanningen om att alla filmer jag sätt, alla böcker jag läst har varit lögn. Äckliga myter i en redan sönder drömd värld.
”jag är sjutton år. Ännu finns jag.” skriver jag om och om igen på små lappar och fäster över sängen. Som om jag vill tro på det. Som om upprepningen skulle göra det mer sant.

Det jävla solsystemet. Det som du ritar på min ryggrad.
Din hanflata. Du drar den över mig och säger
”vi är alla gjorda av stjärnor”
Som om det skulle förändra något. Som om det skulle göra någon skillnad.
Jag vet att du har fel, tänker att allt består av samma sak. Äckligt tomrum.
Och det är då jag inser att det redan hänt.
Jag orkar inte göra världen vacker längre.
Drömmen om vackra nackar och regnbågar är skjuten.
Det luktar redan torkat blod på mina fingrar.

Så jag knuffar bort dig, springer i väg.
Känner hur de jävla planeterna på min ryggrad snurrar.
Och jag tänker på mänskligheten
Som bara går ut på att bitas när någon gör fel och klappa när någon gör rätt.
Så att alla lär sig reglerna. Så att alla dör när de fyller tjugo.
Så att alla tillsist bara är några jävla planeter som rör sig
I samma takt. I samma solsystem. I väntan på ett slut. En explosion.

Och jag vänder mig om mot dig. Din blick följer undrande min kropp. En signal skickas till dina stämband att bryta tystnaden. Jag ser hur nervsystemen blinkar under huden. Mekaniskt. Djuriskt. Du öppnar munnen. Mekaniskt. Djuriskt.”Lina? Vad är det”
Och jag vänder mig bort från dig. Går ut igenom dörren.
Nu förstår jag. Att om jag aldrig låter någon bita mig. Om jag aldrig låter någon klappa.
Då kommer jag aldrig lära mig reglerna. Då kommer jag aldrig dö.
Då kommer solsystemet på ryggen trilla bort
Istället för att tränga in igenom huden.

Allting börjar på den där balkongen av en helt meningslös sak. Allting börjar med en tom läskback som en pojke på cykel tappat på gågatan nedanför kvällen innan. En flicka hade någon gång under småtimmarna i irritation över pojkvännens frånvarande telefonsamtal sparkat ut den tomma backen på asfaltsvägen. Sedan dess hade inget annat än några flickor med för korta kjolar, en man med en gråspräcklig pudel och ett par vingliga cyklister rört sig nedanför balkongen. Ingen hade varit ute på vägen för att hämta något så meningslöst som backen, ingen hade ens lagt märke till den och inte en enda bil hade kört förbi. Men nu, precis när tusentals digitalklockor ändrar siffror till 04.30, så kör en gammal Ford in på gatan alldeles för fort och det ena framhjulet slår i den meningslösa backen vilket som orsakar ett stort brak. Detta ljud leder till att flickan på balkongen reser sig upp från det skitiga balkonggolvet och tittar ut över gatan. Och det är precis då, precis då den här historian börjar. För det är då hon ser honom, ser hur han går i vattenpölarna med där sönderdansade gubbskorna, ser hur hans händer är nerstoppade i jeans fickorna och hur den trasiga poppluggen hänger ner över ögonen. Och om den där pojken aldrig tappat backen, eller om den där pojkvännen hade ring sin flickvän så att hon inte hade sparkat i väg den eller om Forden tagit en annan väg den natten då hade hon aldrig rest sig upp. Då hade hon aldrig sett honom.